Tjejmilen, att fortsätta framåt är enda alternativet.

Hade ni frågat mitt 21 åriga jag om jag kunde tänka mig att springa 1mil så hade jag skrattat hånfullt på ett väldigt nervöst sätt. Innan skrattet så kan det hända att jag hade slängt ur mig en högljudd kommentar så som "Är du dum i huvudet?!!" eller "Du är fan inte klok!!!".

Jag har alltid tyckt att de som springer måste ha en skruv lös för att över huvudtaget klara av det. Så enformigt och otroligt jobbigt var det enda jag kunde tänka om denna motionsform.

Att jag sen över tid skulle ändra mig hade jag aldrig kunnat ana. Livet förändrar en och ibland krävs det riktigt dåliga saker för att ta fram riktigt positiva. Att leva under psykisk stress och misshandel i över ett decennium tar hårt på en person och det skadar en nästan mer när det är över då kroppen slappnar av. Att sänka garden och andas ut gör att kroppen tillåter sig att känna efter och då rasar den ihop mer eller mindre. Stressen har borrat djupa hål och tomrummet gör en nästan genomskinlig. Trots detta så finns det en inre glöd, en röst som tagit en genom helvete och tillbaka. Den rösten fortsätter peppa och föra en framåt. Man tänker inte gå under helt utan kämpar vidare trots känslomässig punktering och fysiska motgångar. På grund av detta tänkte jag att tacka ja till att springa 1 mil var liksom mitt sätt att springa bort många dåliga tankar och minnen. Träningen började och jag kämpade mot många inre demoner och vanföreställningar, ibland grät jag och kände mig helt värdelös. Hade min fina Christian vid min sida som aldrig lät mig ge upp helt trots att jag var både arg och ledsen. Kände att kroppen motarbetade både mig och visionen om att kunna springa över huvudtaget. 

Men jag gav inte upp och till slut kom segern. För ett år sen klarade jag 31 år gammal av springa min första mil. Månaden efter det så sprang jag tjejmilen tillsammans med min familj och var så stolt över mig själv. Mamma frågade då mig och min syster om vi ville springa nästa år igen och vi sa ja. Det var lika bra att köra på tänkte vi. Idag var det dags igen och jag sprang 3 min snabbare i år trots att kroppen fortfarande inte har återhämtat sig från de mörka åren. Det är en vinst varje gång och betyder så mycket för mig på flera plan. Det är med tårar av stolthet man springer i mål. Ingen ska tala om för en vem man är eller vad man kan. Detta gör jag bara för min egen skull och det känns underbart bra!

<3